2010-07-22
Femtio år har jag bott i Hornberga by i Orsa. Nu återvänder jag till Stockholm. Efter Olles död i december 2005 har det känts alltmer ensamt i skogen. Men den utlösande orsaken är att min syn försämrats så att jag inte kan köra bil och då är det svårt att bo i Hornberga, en mil från allting.
”Prästgården” som Olle ritade åt sin familj 1968 och som fungerat väldigt bra, både som som barrfamiljshem och pensionärsbostad, är såld till Lars Fernblad, lokförare från Rönninge. Kul med en lokförare! Olle var ju fascinerd av tåg.
Nu har mina söner, Axel och Anders med fru Cecilia tömt mitt egnahem. Jag tog det jag ville ha med mig till Dunderbacken i Stockholm, Axel med lillpojken Truls som kom första veckan, packade in allt i lådor och kånkade möbler till ett förråd i Hamre tills en flyttbil tar det till Hägersten och Bogemenskapen Dunderbacken i september. Så kom Anders, Cecilia och Hugo och valde det de ville ha.
Huset Gunbo, som farfar Axel byggde åt sin andra hustru Gunvor, har varit sålt och bebott av Pelle Rosenson, Ulla Stenfelts son, men stått tomt några år. Nu köper Axel och Anders tillbaka det, till glädje för alla. Ulla och Pelle tycker det känns riktigt att det åter är ett Hambraeus-hus och Kurt Lindberg, byföreståndaren och vår snickarkunnige vän som nu har sin verkstad på sin son Sörens äng västerut, är glad över att Hambraeus finns kvar i Hornberga. Axel säger att först var han son i Hornberga och sedan gäst, nu är han hemmansägare!
Vi flyttade dit Anders och Ackes härbren som är trivsamma som flyglar till Gunbo och skapar en fin gård. Hugo och Truls hjälpte till att lasta spännande gammaldags tegel till Ackes härbre från Bimbos tomt. Cecilia plockade in i skåpen bland annat familjeklenoden tomtekarotten, möblerade och fyllde bokhyllorna. Gunbo har plats för den stora bysten av farfar Axel på spishyllan och bokhyllorna rymmer också Axels verk. Det är trevligt att mina söner gärna ser Gunbo med Hambraeus-minnen. De säger att de vill ha minnen av mig där också, men jag menar att det räcker med källarförrådet i St Eriksgatan, där jag kommer att ställa dokument från mitt liv före och efter riksdagen. Dagböcker bland annat, Axel och Anders avgör om de vill kontakta Riksarkivet så småningom och höra om dagböckerna och personliga brev är välkomna dit.
Axels yngste son Truls var mycket med mig. Jag märker att jag inte orkar så mycket, känner mig nästan som 80 år, vilket jag alltså fyllde i april. Jag läste ”Det var en gång” i John Bauer-boken, de sagor som präglat mig om orädda och goda pojkar som klarar sig. Truls som gått ut ettan läser själv riktigt bra och vi turades om. Han var klart intresserad och fick boken av mig. Vi gick också till Kapellet och Truls spelade njutbart och musikaliskt utan att ”kunna”. Axel och Lotta! Låt honom utveckla sin klara musikalitet! Ljuvligt att se den lille killen med rak rygg avspänt koncentrerad på farfars orgelpall. Och så badade vi i Hamres pool. Och spelade badminton och fotboll, med farmor mest som åskådare. Truls dansade fint till musik från bilhögtalaren. Han dukade kompetent och slog med stor skicklighet in mina glas och tallrikar för inpackning i kartonger.
Olle lämnade en del pengar efter sig och det är han som ritat och sett till att Prästgården byggdes så väldigt praktiskt, enkelt och flott, som min faster Ester sa. Det var hans och sönernas hem under deras uppväxt. Trots att jag betalat det mesta med morfars-arvet och min riksdagslön och nuvarande lag ger mig besittningsrätt i orubbat bo känns det väldigt naturligt för mig att dela försäljningssumman (675.000) mellan oss tre. Sätter undan rejält för skatt och drar av mäklararvode m.m. Det som blir kvar gör det möjligt för mina söner att köpa och reparera Gunbo.
Efter fyra och ett halvt år som änka och kraftigt synskadad återvänder jag nu och bosätter mig i Stockolm med stor tillfredsställelse. Utan saknad lämnar jag Dalarna som jag representerat i riksdagen i 28 år. Riksarkivet har fjorton hyllmeter med mina riksdags-dokument.
Jag hade stöd av många i Dalarna och hos miljömänniskor i hela landet och till min glädje möts jag som pensionär med respekt av vaktmästare, utskottstjänstemän och forskare. Men Dalacentern var glad över att bli av med mig. Ingen i ledningen har tagit kontakt med mig sedan jag slutade. Och ingen reagerade när jag slutade betala medlemsavgift och därmed gick ur partiet vid millennieskiftet.
Nu är jag alltså inte längre med i något parti, men fritt engagerad. Jag var en mycket lycklig riksdagsman och partiet och jag hade ömsesidig nytta av varandra.
Uppbrott och nya livsmöjligheter har alltid tilltalat mig. Det är en positiv och rätt oerhörd känsla att som åttioåring börja ett nytt liv, i bogemenskapen Dunderbacken. Ett år har jag bott i familjens övernattningslägenhet Sankt Eriksgatan 55, som blir Axels och Anders egendom när jag flyttar till Dunderbacken i september.. Därmed har de fått ut hela sitt arv. Allt känns väldigt bra.
ENGAGEMANGEN I ORSA AVVECKLADE
Till min tillfredsställelse hör också att jag avslutat mina uppgifter i Orsa och Hornberga i god ordning. Kvar är endast sekretarskapet i Hamre-styrelsen. Kyrkorådet lämnade jag redan 2008.
Stiftelsen Hornberga kapell
har överlämnat alla tillgångar till Orsa församling, som Olle anticiperade i sista paragrafen i stadgarna. Det skedde vid en rätt välbesökt kapellstämma dit alla som längre eller kortare tid är bosatta i Hornberga beslutar, enligt stadgarna. Nattvardssilver och brudkrona (som Vanja bar när Olle vigde henne och gamle lägerpojken Christer Andersson) lämnades symboliskt till Orsa kyrkoherde, Kapellerådets ordförande Anna Björk. En tavla som Åke Skogevall gjort med foto av Olle som inbjuder med utsträckt hand till orgeln har jag lämnat till Kapellet och Kurt har lovat att sätta upp den. Ett foto av Olle och, jag tycker, också Anna Mårts bör tas från Kapellet till Bystugan.
När Orsa församling tagit emot Kapellet och det alltså saknar tillgångar har Stiftelsen upphört att existera.
Kapellrådets mandattid gick ut i år. Ett nyvalt kapellråd, där jag var den enda som avgick, med flera nyvalda medlemmar, med Kurt Lindberg fortfarande som kapellvärd, arbetar bland annat med inventarieförteckning. Församlingen ordnar ganska många gudstjänster. Ny sekreterare är Margareta Åkerblom..
Hornberga ekonomiska vattenledningsförening,
har haft många bekymmer och byborna har visat sin enastående lojalitet och samarbetsvilja och slitit för att få det att fungera. Vattnet från de naturliga källorna räcker inte och kvalitén underkändes. Nu löses problemen. Bimbos skogsstiftelse som endast kan ge pengar till Hamregården, borrar åt Hamre och därmed hela byn uppe vid cisternerna. Hamre stannar i föreningen men befrias från vattenavgift och svarar i gengäld för skötsel och ev reparation av borranläggningen.
Så när min mandatperiod gick ut, kunde jag avgå och känna att vatten säkras både till Hamre och till byn, inklusive Axels och Anders Gunbo och mitt sålda hus.
Alltså adjö Hornberga!
Men visst kommer jag att besöka Axel och Anders i Gunbo och åtminstone en gång om året har Hamrestiftelsen styrelse möte och vem vet, kanske ordnar sönerna jul- och påskfirande i byn!
_________________
80 ÅR
NYTT SKEDE I LIVET
Så går jag in för finalen i livet. Jag är glad och tacksam över att en ny gemenskap väntar mig bland de sympatiska människorna i Dunderbacken.
Jag är ordförande i Bogemenskapen Dunderbacken kooperativ hyresrättsförening till och med den ordinarie stämman tidigt 2011 och håller alltså i inflyttningsskedet.
Citerar några ord om morfar J. Sigfrid Edström från Therese Nordlund Edvinsons akademiska skrift ”Broderskap i näringslivet” :
”Edström ansågs ha förmågan att uppmuntra sina medarbetare och organisera arbetet på ett sätt som gjorde att förändringar genomfördes.(sid 237)
Morfar är verkligen min förebild och detta är också min strävan som några omvittnat fungerar i Dunderbacken. Jag har hittills alltid uppnått konsensus och ger gärna med mig. När Ann-Lis ville ha annan struktur på medlemsmötena lämnade jag ordförandeskapet till henna utan prestige och det blev ett väldigt bra möte, som inleddes med runda och fortsatte med gupparbete.
Alla är välkomna att delta de arbetsgrupper som förbereder organisationen. Dessa har stor egen beslutsrätt. Styrelsen har en representant, som inte behöver vara sammankallande, i varje grupp för information och samordning. Grupperna har uträttat storverk. Och alla verkar trivas ihop!
Jag är styrelserepresentant i Husgerådsgruppen, där Elisabet Allergren är sammankallande. Och med i Organisationsgruppen som bör samordnas med styrelsen. Såp är jag med i Städgruppen och Biblioteksgruppen medan Kerstin Laurin och Sonja Rosenqvist tagit över Fördelningsgruppen, som ”delar ut hem åt folk”, en härlig uppgift! Tills det visade sig att många vill byta och allt blir komplicerat. Jag berättar för vice ordförande Kerstin att jag nått min inkompetensnivå och hon tar över, älskar att sköta komplicerade uppgifter systemiskt. Hon fungerar också som ordförande från juni framåt, då jag är i Orsa och så får vi se hur länge. Den 10 augusti har vi nästa styrelsemöte och då vill Kerstin att jag är ordförande. Samarbetet flyter friktionsfritt. Vår vackra, kompetenta sekreterare juristen Eva Ulveson och jag irriterade oss på varann och hon ringde och vi talade ut och nu är samarbetet gott. Förhandlingsgruppen är helt perfekt med Eva, Rolf Ericson, systemtekniker vid Södertälje sjukhus och Leif Karlsson byggnadsingenjör och nyligen pensionerad ombudsman som sammankallande. De lyckades få Familjebostäder att ta kostnaderna för outhyrda lägenheter tills vi fyllt huset ! En stor lättnad! Och så fick vi 10 kr / kvm och år mer betalt för vårt arbete med förvaltningen etc.
I styrelsen framförde jag rätt yviga idéer om det rimliga i att vi fick ekonomiskt stöd för att vår gemenskap skulle uppskjuta kommunens kostnader för åldringsvård, nu när de många 40-taliseterna blir gamla. Leif regerade mot detta och vi kom överens om att jag skulle tala med Familjebostäders VD Bosse Sundling och med äldreborgarrådet i Stockholm. En klar flopp ! Äldreborgarrådet kd, talade bara om hur pensionärerna betalar för sig i det som kunde anses motsvara vår bogemenskap. Bosse Sundling verkade väldigt med på noterna vid vårt första möte, men Björn Jacobson talade honom nog till rätta, så när vi träffades med Halldis, Rolf och Leif närvarande, satt han mol tyst. Jag unnar Leif denna seger som van förhandlare. Det är hans små steg och till synes medgörlighet som tillsammans med Evas juridik och Rolfs sakkunniga siffror gett oss framstegen i förhandlingarna.
I september flyttar jag in i Bogemenskapen Dunderbacken. Min adress blir Hägerstensvägen 237 C, 12935 HÄGERSTEN
Ska jag sluta engagera mig för att ”rädda världen?
I vilket fall ska jag inte belasta mina vänner i Dunderbacken med mer eller mindre tvångsmässiga ”föreläsningar” som jag envisas med i de flesta sammanhang!
Efter riksdagen 1998 har jag delvis fyllt mina arbetsdagar med olika projekt. Syftet är att väcka opinion för olika frågor ofta med global anknytning. Fred och förtroendefulla relationer mellan nationer, global rättvisa och livsmedelsförsörjning på ekologisk grund, en vettig energipolitik. Jag följer med i media och reagerar och skaffar böcker och bildar nätverk och går på seminarier, i Sigtuna och ABF-huset i Stockholm.
Nu funderar jag på om det är dags att släppa detta globala ansvar, som jag vägrar anse förmätet. Mänskligheten består av individer och genom att människor sluter sig samman kring idéer som känns rätt kan världen förändras. Opinionsbildning är en verklighet.Transnationella företag, världskapitalet och det militärindustriella komplexet har stor makt genom sin tillgång till pengar. Men ”folket” kan satsa sin tid och kompetens gratis, det som de mäktiga betalar för.
Är det dags att släppa de ”stora frågorna”?
Jag börjar med ekonomi-funderingar.
I STÄLLET FÖR TILLVÄXT
Jacob Bursell skrev den 21 juli i Sv D "Ifrågasätta tillväxt det gör man inte".
Etablissemanget ifragasätter inte tillväxten som anses nödvändig för ekonomin. Men samhällskritikerna är fastlåsta vid tjat om tillväxtens vådor, utan att analysera. Negativ tillväxt är i sig ingen lösning. Diskussionen leder ingen vart.
Ett försök till analys:
Ernst Wigforss Minnen del III ger en fascinerande beskrivning av hur den svenska modellen med samförstånd och blandekonomi växte fram. Statens ansvar för att landets resurser togs tillvara var en ledande princip. Utjämning av klyftor i samhället. En egen ekonomisk politik ger väldiga utrymmen för nytänkande. Vi kunde skapa en fungerande modell också nú!
I knapphetssamhället var / är det viktigast att producera fler varor för att tillfredsställa basbehoven. Alltså tillväxt. Produktivitetsförbättringar frigör arbetskraft till annat är ren basförsörjning. Marknaden är effektiv.
Också i överflödssamhället är det önskvärt att förbättra varor och produktiviteten, inte minst för att hushålla bättre med naturresurser och låta bli att plundra och förgifta.
Men i överflödssamhället kan arbetskraft friställas till att skapa värden som inte är ekonomiskt lönsamma. Vi behöver inte begränsa det ekonomiska handlingsutrymmet till tillväxt på marknaden. Det offentliga sektorn kan växa.
Det anses att markanden skapar resurserna för att finansiera den offentliga sektorn. Det snävar in tänkandet. Onödig prduktion som folk förmås köpa genom reklam, kan inte vara det bästa sättet att finansiera önskvärda arbetsuppgifter.
Hur finansiera en allt större offentlig sektor, som tar tillvara arbetskraft och inte behöver vara ekonomiskt lönsam?
Länge fungerade skattehöjningar dels som jämlikhetsmetod och dels för att begränsa köpkraften. Nu är skatterna höga och andra sätt att finansiera dessa värdeskapande arbetsuppgifter borde uppfinnas. En lämplig uppgift för nationalekonomerna.
Är det någon som fösöker?